Riddarholmsbron
Riddarholmsbron (även felaktigt kallad Riddarhusbron) är en bro i Stockholm som förbinder Riddarhustorget i Gamla stan med Riddarholmen och spänner över Riddarholmskanalen, sammanbindningsbanan och Centralbron.
Träbroarna
Den äldsta bron från Stadsholmen till Gråmunkeholmen (senare Riddarholmen) var en enkel träbro. 1630 fick riksrådet Åke Henriksson Tott tillstånd att bygga en vindbrygga från Riddarhusets västra hörn till sitt eget hus som låg mitt för Riddarholmskyrkans kor. 1655 ersattes Totts' vindbrygga av två fasta träbroar. I samband med Slottsbranden 1697 inkvarterades den kungliga familjen in Wrangelska palatset på Riddarholmen och därför behövde de båda broarna en breddning och uppsnyggning som så skedde 1738 respektive 1751.
Palmstedts stenbro
Åren 1784-1789 ersattes de båda träbroarna med en ståtlig stenvalvbro efter arkitekt Erik Palmstedts ritningar, som en hyllning av Gustav III. Samtidigt restes en minnessten med inskription på latin:
| ” | Då Gustaf III, den bästa bland kungar, vid god hälsa återvände från Italien till fosterlandet, byggdes denna stenbro i som ett minnesmärke över Sveriges återställda sällhet och allmänna glädje av Stockholms borgerskap den 3 augusti 1784. | „ |
Minnesstenen finns kvar och är numera uppställd intill promenadvägen vid dagens bro på Gamla stans sida.
Järnbron
År 1867 revs Palmstedts stenbro för att ge plats åt de nya järnvägsspåren för sammanbindningsbanan som drogs in till Stockholms centralstation. På grund av den fria höjden som krävdes av lokomotiv och vagnar, var man tvungen att uppföra en gjutjärnskonstruktion med fyra brospann som var både brantare och längre än sina föregångare. Ingenjör Erik Adolf Unge ritade och konstruerade denna bro.
Ett brovalv från Palmstetds stenbro räddades dock och användes av Ragnar Östberg i samband med bygget av Stockholms stadshus. Där placerades brovalvet och två så kallade lejonmaskaroner (lejonhuvud med järnringar) vid stadshustornets södra sida. Arrangemanget kallas även Palmstedts grotta. I grottan finns en marmorskulptur ”Lokes straff” av Ida Matton.
Betongbron
I samband med bygget av Centralbron uppfördes den nuvarande 13,4 meter breda betongkonstruktionen som invigdes 1958. Arkitekt var Gunnar Lené och konstruktör Erik Vretblad.[1]
Se även
- Riddarholmsbroarna, en skulptur vid Munkbron 7 av Bengt Inge Lundkvist om Riddarholmsbrons historia.
Källor
- Marshall Lagerquist, "Riddarholmsbrobygget 1784-1789". Festskrift till Martin Olsson den 30 april 1936, s. 89-99. Stockholm 1936.
- Stahre, Nils-Gustaf; Fogelström, Per Anders (1986). Stockholms gatunamn: innerstaden. Monografier utgivna av Stockholms stad (återtryck av del av 1:a upplagan). Stockholm: Liber/Allmänna förlaget. Libris 7269073. ISBN 91-38-90777-1
Noter
- ^ Samfundet S:t Eriks kulturhusskyltar
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Riddarholmsbron.Bilder & media
| ||||||||||||||||||||
